DEN GEMENSAMMA TRADITIONEN

 

ETT BREV FRÅN K. H. TILL A. P. SINNETT

 

Brev från K. H. till A. P. Sinnett

Mottaget i Simla 1881

 

Varken vår filosofi eller vi själva tror på någon Gud, allraminst någon, vilkens pronomen måste skrivas med versalt H. Vår filosofi faller under Hobbes’ definition. Den är i allra högsta grad vetenskapen om verkningarna härledda ur sina orsaker och om orsakerna härledda ur sina verkningar. Och eftersom den även är vetenskapen om tingen härledd ur den första principen, såsom Bacon definierar det, måste vi känna en sådan princip, innan vi erkänner den. Dessförinnan har vi ingen rätt att ens medge dess möjlighet. Hela Er förklaring grundar sig på ett enda medgivande, som gjordes blott för argumentets skull sistlidna oktober. Ni fick då veta, att vår kunskap är begränsad till detta vårt solsystem: om vi alltså skall vara filosofer värda namnet, kan vi varken förneka eller bekräfta existensen av det Ni kallade ett högsta, allsmäktigt, intelligent väsen av något slag bortom solsystemets gränser. Men även om en sådan existens inte är absolut omöjlig, hävdar vi ändå, att den är högst osannolik, såvida inte likformigheten i naturens lag upphör vid dessa gränser. Vår lära vet icke av några kompromisser. Den varken förnekar eller bekräftar, ty den lär aldrig något annat än det den vet vara sanningen. Alltså förnekar vi Gud både som filosofer och buddhister. Vi vet att det finns planetariska och andra andliga väsen, och vi vet att det i vårt system icke finns något sådant som Gud, vare sig personlig eller opersonlig. Parabrahm är ingen Gud utan absolut, oföränderlig lag, och Iswar är resultatet av avidya och maya, okunnighet på grundval av den stora villfarelsen: Ordet ”Gud” har uppfunnits för att beteckna den okända orsaken till de verkningar, som människan antingen beundrat eller fruktat utan att förstå dem. Eftersom vi gör anspråk - och även kan bevisa vårt anspråk - på kunskap om denna orsak och dessa orsaker, kan vi också hävda, att det inte finns någon Gud eller några Gudar bakom dem.

Gudsföreställningen är ingen medfödd utan en förvärvad uppfattning. Det enda vi har gemensamt med olika teologier är att vi klargör det oändliga. Men när vi tillägger alla dessa fenomen, som härrör ur den oändliga och obegränsade rymden, fortvaron och rörelsen, materiella, naturliga och kända (kända åtminstone för oss) orsaker, så tillskriver teisterna dem andliga, övernaturliga, obegripliga och okända orsaker. Teologernas Gud är helt enkelt en imaginär makt, un loup garou som d’Holbach uttryckt det - en makt, som ännu aldrig manifesterat sig. Vårt främsta syfte är att befria mänskligheten från denna mardröm, att lära människan älska dygden för dess egen skull och att vandra genom livet i förtröstan på sig själv i stället för att stödja sig på den teologiens krycka, som under oräkneliga tidsåldrar varit den direkta orsaken till nästan allt mänskligt lidande. Panteister kan man kalla oss men aldrig agnostiker. Om människorna vill antaga och som Gud betrakta vårt enda liv, som är oföränderligt och omedvetet i sin eviga tillvaro, så får de göra det och därmed hålla fast vid ännu en gigantisk felbeteckning. Men då måste de i likhet med Spinoza säga, att det inte finns och att vi inte kan tänka oss någon annan substans än Gud; eller som den berömde och olycksaliga filosofen säger i sin fjortonde sats: ”praeter Deum neque dari neque concipi potest substantia” - och alltså bli panteister. Vem annan än en teolog uppfödd på mysterier och den mest absurda tro på det övernaturliga kan föreställa sig ett självexisterande väsen, med nödvändighet oändligt och allestädes närvarande, utanför det manifesterade gränslösa universum? Ordet ”oändlig” är endast en negation, som utesluter tanken på någon gräns. Det är uppenbart, att ett oberoende och allestädes närvarande väsen inte kan begränsas av någonting utanför sig självt; att det inte kan finnas något utanför det - inte ens vakuum. Men var finns då plats för materien? För det manifesterade universum, även om detta är begränsat? Om vi frågar teisterna, huruvida deras Gud är vakuum, rummet eller materien, svarar de, nej. Och ändå anser de att deras Gud genomtränger materien, även om han själv inte är materia. När vi talar om vårt Enda Liv, säger också vi, att det genomtränger materien; ja, är väsendet hos varje atom av materien och att det därför inte bara står i samband med materien utan likaledes har alla dess egenskaper etc. - således är materiellt, är själva materien. Hur kan intelligens uppstå eller härröra från icke-intelligens, frågade Ni ständigt förra året. Hur kan en högt intelligent mänsklighet, människan, förnuftets höjdpunkt, utvecklas ur blind, ointelligent lag eller kraft! Men om vi väl börjar resonera så, kan jag i min tur fråga, hur födda idioter, oskäliga djur och den övriga ”skapelsen” kan ha skapats av eller utvecklats ur den absoluta Visdomen, om denna är ett tänkande, intelligent väsen, universums upphov och härskare? Hur? Undrar dr Clarke i sin utredning om beviset för Gudomens existens. ”Gud, som skapat ögat, skall väl ändå själv se? Gud, som skapat örat, skall väl ändå själv höra?” Men enligt detta sätt att resonera måste de medge, att Gud, som skapar idioter, själv måste vara en idiot; att han, som skapat så många förnuftslösa varelser, så många fysiska och moraliska vidunder, själv måste vara en förnuftslös varelse.

Vi är inga advaitier, men vår lära om det enda livet är densamma som advaitiernas lära om Parabrahm. Och ingen verkligt filosofiskt skolad advaiti skulle någonsin kalla sig agnostiker, ty han vet, att han är Parabrahm och i varje avseende identisk med universums liv och själ - makrokosmos är mikrokosmos, och han vet, att det inte finns någon Gud utom honom själv, ingen skapare liksom intet väsen. Sedan vi funnit Gnosis, kan vi inte vända den ryggen och bli agnostiker.

Om vi medgåve, att även de högsta Dhyan-Chohaner kunde genom självbedrägeri begå misstag, skulle vi sannerligen inte finnas och skulle de ockulta vetenskaperna vara en lika stor chimär som denne Gud. Om det ligger en absurditet i att förneka det vi inte vet, är det än mer fantastiskt att tillägga detta okända lagar.

Enligt logiken är ”ingenting” det, om vilket allt i sanning kan förnekas och ingenting i sanning kan påstås. Alltså innebär tanken på antingen ett ändligt eller oändligt ingenting en självmotsägelse. Och likväl är enligt teologerna ”Gud, det i sig självt existerande väsendet, ett enkelt, oföränderligt, oförstörbart väsen utan delar, gestalt, rörelse, delbarhet eller några andra sådana egenskaper, som vi finner i materien. Ty alla sådana ting innebär tydligt och nödvändigtvis enligt själva sina begrepp något ändligt och är helt oförenliga med den fullkomliga oändligheten.” Den Gud, som man erbjuder det nittonde århundradet att tillbedja, saknar alltså varje egenskap, om vilken människan kan avge ett omdöme. Vad är då detta annat än ett väsen, om vilket de ingenting kan påstå, som inte omedelbart motsäger sig självt? Deras egen Bibel, deras Uppenbarelsebok, förstör alla de moraliska fullkomligheter de hopar över honom, såvida de inte kallar just de egenskaper fullkomligheter, som varje människa med sitt förnuft och oförvillade omdöme kallar ofullkomligheter, förhatliga laster och djurisk ondska. Ja, den som läser våra buddhistiska skrifter avsedda för de vidskepliga massorna, finner inte i dessa en lika hämndgirig, orättvis, lika grym och enfaldig demon som den himmelens tyrann, som de kristna så slösande ägnar sin underdåniga tillbedjan och över vilken teologerna hopar fullkomligheter, som motsägs på varje sida i deras bibel. I sanning har er teologi skapat sin Gud bara för att stycke för stycke förinta honom. Er kyrka är sagans Saturnus, som avlar barn endast för att uppsluka dem.

(Den universella medvetenheten.) Några reflexioner och argument borde utgöra stöd för varje ny idé - vi är till exempel vissa om att man skall angripa oss för följande skenbara motsägelser: (1) Vi förnekar tillvaron av en tänkande, medveten Gud, på den grunden att en sådan Gud måste vara antingen betingad, begränsad eller underkastad förändring, alltså icke oändlig, eller (2) om han framställs som ett evigt, oföränderligt och oberoende väsen, utan en enda partikel materia i sig, så svarar vi, att det inte är ett väsen, utan en oföränderlig, blind princip, en lag. Och likväl skall man säga, att vi tror på Dhyani-buddhaer, eller planetariska andar, och utrustar dem med en universell medvetenhet. Detta måste förklaras.

Våra skäl kan i korthet sammanfattas så:

(1) Vi förnekar den orimliga satsen, att det kan finnas - också i ett gränslöst och evigt universum - två oändliga, eviga och allestädes närvarande existenser.

 (2)Vi vet, att materien är evig, d.v.s. aldrig har haft någon början, (a) eftersom materien är Naturen själv, (b) eftersom det, som inte kan förinta sig själv och är oförstörbart, existerar av nödvändighet - och alltså inte kan ha börjat att vara och inte heller kan upphöra att vara, (c) eftersom oräkneliga tidsåldrars och den exakta vetenskapens samlade erfarenheter visar oss, att materien (eller naturen) verkar genom sin egen särskilda energi, varav icke en enda atom någonsin befinner sig i absolut vilotillstånd, och således alltid måste ha existerat, d.v.s. dess material alltid förändrats till form, sammansättning och egenskaper, sedan dess principer eller element varit absolut oförstörbara.

 (3) Vad Gud beträffar, kan vi inte betrakta honom som vare sig evig, oändlig eller självexisterande, då ju ingen någonsin har sett honom eller det - såvida han eller det inte är själva väsendet och naturen hos denna gränslösa, eviga materia, dess energi och rörelse. Vi vägrar erkänna någon varelse eller existens, varom vi vet absolut ingenting, eftersom (a) det inte finns utrymme för honom i den materia, vars obestridliga egenskaper och kvaliteter vi känner i grunden och eftersom (b), om han eller det endast är en del av denna materia, det vore löjligt hävda, att han är upphov till och herre över det, varav han blott är en avhängig del, och eftersom (c), om man säger oss, att Gud är en självexisterande, ren, av materien oberoende ande - en utomkosmisk gudom -, vi svarar, att även om vi medger möjligheten av en sådan omöjlighet, d.v.s. hans existens, vi likväl anser, att en rent immateriell ande inte kan vara en intelligent, medveten härskare och inte heller kan äga något av de attribut teologien förlänar honom och att en sådan Gud alltså åter blir endast en blind kraft. Intelligens, såsom hos våra Dhyan-Chohaner, är en förmåga, som kan förekomma endast hos en organiserad eller besjälad varelse - organisationens material må sedan vara hur ovägbart eller snarare osynligt som helst. Intelligens förutsätter nödvändigtvis tänkande; för att tänka måste man äga föreställningar; föreställningar förutsätter sinnen, som är fysiskt materiella, och hur kan något materiellt höra till ren ande? Om man invänder, att tanken inte kan vara en egenskap hos materien, så frågar vi, varför inte? Vi måste få ett ogensägligt bevis för detta antagande, innan vi kan acceptera det. Vi skulle vilja fråga teologerna, vad som skulle hindra Gud, i egenskap av föregiven skapare av allt - att utrusta materien med tankeförmåga; och om vi finge svaret, att det uppenbarligen inte behagat Honom att göra det, att det är ett mysterium och en omöjlighet, skulle vi ändå kräva att få veta, varför det är mer omöjligt att materien givit upphov till ande och tanke än att anden eller Guds tanke frambragt och skapat materien?

Vi sänker inte huvudet i stoftet inför medvetenhetens mysterium, ty det har vi löst för tidsåldrar sedan. Vi avvisar med förakt den teistiska teorien och avvisar likaledes automatteorien, som är, att medvetenhetstillstånd uppkommer genom sammansättningar av hjärnans molekyler; och vi hyser lika liten aktning för den andra hypotesen: Ja, vi tror på detta så förhånade flogiston (se artikeln ”What is force and what is matter?” Theosophist, September) och på det vissa naturfilosofer skulle kalla nisus, den oupphörliga, ehuru fullkomligt (för de vanliga sinnena) oförnimbara rörelse eller påverkan en kropp övar på en annan - den essens, som i sitt högsta, sjunde tillstånd utgör den materia, varav de högsta och renaste Dhyaniernas organismer består, och i sin lägsta eller tätaste form (ännu så opåtaglig, att vetenskapen kallar den energi och kraft) tjänar såsom hölje åt Planetarierna av första eller lägsta graden. Med andra ord tror vi på materien enbart, på materien såsom synlig natur och materien i sin osynlighet som den osynliga, allestädes närvarande, allsmäktiga Proteus med sin oupphörliga rörelse, som är dess liv, och som naturen hämtar ur sig själv, eftersom hon är den stora helhet utanför vilken inget kan existera. Bilfinger hävdar också med rätta, att ”rörelsen är ett sätt att vara till, som med nödvändighet härflyter ur materiens väsen; att materien rör sig genom egna inneboende energier; att dess rörelse beror på den kraft, som innebor i den själv; att rörelsens många uttryck och uppkomna fenomen härrör från mångfalden av de egenskaper och sammansättningar, som ursprungligen finns i den urmateria,” varav naturen är uppbyggd och varom er vetenskap vet mindre än någon av våra tibetanska jak-herdar vet om Kants metafysik.

Att materien finns är alltså ett faktum; att rörelsen finns är ett annat faktum; att dessa båda existerar i sig själva såsom eviga och oförstörbara är ett tredje faktum. Och föreställningen om ren ande såsom ett väsen eller en existens - kalla det vad Ni vill - är en chimär, en gigantisk absurditet.

Våra tankar om det onda. Det onda äger ingen existens i och för sig utan är blott frånvaron av det goda och finns till för den som blivit dess offer. Det uppstår ur två orsaker och är lika litet som det goda en oberoende orsak i naturen. Naturen vet ej av någon godhet eller illvilja; hon följer endast oföränderliga lagar, då hon antingen ger liv och glädje eller skickar lidande och död och förstör vad hon skapat. Naturen har för varje gift ett motgift, och hennes lagar skänker för varje lidande en ersättning. Fjärilen, som slukas av en fågel, blir den fågeln, och den lilla fågeln, som dödas av ett djur, ingår i en högre form. Detta är nödvändighetens blinda lag och tingens eviga inneboende ändamålsenlighet och kan därför inte kallas naturens ondska. Det verkligt onda härrör från människans intelligens, och dess ursprung vilar helt hos den förnuftsbegåvade människan, som avskiljer sig från naturen. Mänskligheten ensam är således ondskans verkliga källa. Det onda är det överdrivna goda, frukten av mänsklig själviskhet och girighet. Tänk djupt på saken, och Ni skall finna, att förutom döden - som ej är något ont utan en nödvändig lag, och olyckor, som alltid betingar sin ersättning i ett framtida liv - ligger upphovet till varje ont, stort som smått. I människans handlande, människan, vilkens intelligens ger henne ensam i Naturen frihet att handla. Det är inte naturen utan människan, som skapar sjukdomarna. Människans uppgift och öde i naturens hushållning är att dö en naturlig död vid hög ålder; varken människa eller djur dör av sjukdom, då de lever i vilt tillstånd. Föda, sexuella förbindelser, dryck hör alla till livets naturliga nödtorft; brukade i övermått medför de likväl sjukdom, lidande, själsligt och kroppsligt elände, och det senare överföres som ett värsta onda till framtida släktled, förbrytares avkomlingar. Äregirigheten, önskan att skaffa lycka och trygghet åt dem vi älskar genom att vinna ära och rikedom, är prisvärda naturliga. Men när de förvandlar människan till en hänsynslös, grym tyrann, en girigbuk, en självisk och självupptagen varelse, vållar de hennes omgivning, individer såväl som nationer, oräkneliga lidanden. Allt detta alltså - föda, rikedom, äregirighet och tusen andra ting, som vi lämnat utan omnämnande, blir antingen i sitt övermått eller sin brist källa och orsak till ondska. Bli en frossare, en vällusting, en tyrann och ni blir också upphov till sjukdomar, mänskligt lidande och elände. Sakna alla dessa ting, och ni skall svälta, föraktad såsom ett obetydligt väsen, och massans flertal, era medmänniskor skall låta er lida hela livet ut. Alltså är det varken naturen eller en inbillad Gudom man skall klandra, utan den mänskliga naturen fördärvad av sin själviskhet. Tänk noga över dessa ord, fundera igenom varje orsak till ondska ni kan tänka er och ni skall lösa en tredjedel av det ondas problem. Och efter att nu ha gjort reda för de onda ting som är naturliga och inte kan undvikas - och så få är de att jag frågar  hela härskaran av västerlandets metafysiker: kan ni kalla dem onda ting eller härleda dem från en oberoende orsak? - skall jag ange den största, den huvudsakliga orsaken till nära nog två tredjedelar av det onda som ansätter mänskligheten alltsedan den orsaken blev en makt. Det är religionen i alla slags former och hos alla folk. Det är prästkasten, prästerskapet och kyrkorna; det är i de illusioner som människan betraktar såsom heliga, som hon måste söka källan till den myckenhet onda ting som är mänsklighetens stora förbannelse och nästan överväldigar den. Okunnigheten har skapat Gudarna och förslagenheten har utnyttjat tillfället. Se på Indien och se på kristendomen och islam, på judendomen och på fetischdyrkan. Det är prästernas bedrägeri som gjort dessa Gudar så fruktansvärda för människan; det är religionen som gör henne själviskt skenhelig, fanatikern som hatar hela mänskligheten utanför den egna sekten utan att han själv därför blir en bättre människa eller mer moralisk. Det är tron på Gud och Gudar som gör två tredjedelar av mänskligheten till slavar under en handfull personer som bedrar dem med det falska anspråket att kunna frälsa dem. Är inte människan alltid i stånd att utföra vilken ond gärning som helst, om hon blir intalad att hennes Gud eller Gudar befaller brottet? Är hon då inte ett frivilligt offer åt en illusorisk gud, den undergivne slaven till gudens listiga präster? Den irländske, italienske och slovenske bonden svälter sig själv och sin familj för att nära och kläda sin präst och påve. Under två tusen år stönade Indien under prästkastens tyranni, då brahminerna ensamma tog för sig av landets goda, och idag är Kristi och Muhammeds efterföljare redo att skära halsen av varandra till sina respektive myters större ära. Lägg det på minnet att väldigheten mänskligt lidande aldrig skall minskas förrän den dagen randas, då den bättre delen av mänskligheten i sanningens och den alltomfattande kärlekens namn river ner de falska gudarnas altaren.

 

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.